Jag kan nog inte säga att jag var speciellt rädd för förlossningen under graviditeten, det ända jag tänkte var mer "det går ju inte att hoppa över den delen så det är bara att inte tänka på det tills det är dags". Mot slutet började jag bli lite mer nervös och blev orolig över att jag inte skulle veta när det var dags. Jag var beräknad att föda den 27e Juli. Jag googlade och kollade i massa olika forum och försökte hitta info om hur det skulle kännas och fick till svar överallt "man bara VET när det är dags" och min storasyster som har två barn förklarade att smärtan inte går att förklara och att det gör så ont att man vill klättra på väggarna så det går lixom inte att missa när det sätter igång. Okej tänkte jag. Dagarna gick och det började närma sig förlossningsdagen.

 

På måndagen den 23e så vaknade jag på morgonen och hade lite molande värk i nedre delen av magen och tänkte att nu kommer dom där förvärkarna som folk pratar om men det kan man ju känna redan långt innan det sätter igång. Gick runt hela dagen med den där smärtan som kom och gick men tyckte det kändes som bara lite mensvärk och tänkte inte mer på det. Träffade en kollega på dagen, vi gick och åt glass, mötte senare upp två av mina bästa vänner och fikade med dom på stan. Fortfarande samma värk som kom och gick lite då och då. Vi bestämde oss för att gå hem till mig och laga middag och Ricky hade också hans bästa kompis över så vi blev ett gäng. Sista personen gick hemifrån oss runt 23.30 och jag smsade lite med min syrra och sa hur jag hade känt under dagen och hon sa åt mig att gå och lägga mig och försöka sova ut ordentligt för att det nog skulle sätta igång inom några dagar. Jag gjorde som hon sa men hann knappt lägga mig i sängen innan jag känner som en explosion i magen och det blir blött i hela sängen (det var vattnet som gick). Det gjorde inte ont utan var mer som att nån stack hål på en ballong inuti en haha. - Baby, i think my water just broke haha! Ricky flyger upp ur sängen och kastar på sig kläderna och säger att vi måste åka in på en gång och jag ringer till förlossningen och förklarar allt och dom säger att jag bara är i "latensfasen" som kan hålla på jättelänge och att döma av mina värkar så tyckte dom att jag gott kunde stanna hemma och ringa tillbaka på morgonen och berätta hur tätt värkarna kom. Jag tog en dusch och tänkte gå och lägga mig igen men Ricky var fortfarande helt stressad och ville åka in. Vid 2 tiden när jag fortfarande satt kvar i duschen så kände jag att det gjorde lite ondare men jag hade fortfarande inte regelbundna värkar och dom hade sagt på förlossningen att dom ska komma var tredje minut och vara en minut långa, men det var dom inte men vi ringde iaf och frågade om vi fick komma in. Mest för att jag kände att det skulle vara skönare att va på plats när den "riktiga" smärtan kom. 

Vi tog en taxi in och var upp på förlossningen vid ca 02.40. Precis när vi kom in på vårat rum så fick jag en värk och satte mig på sängen. Då kom läkaren in och ville koppla på en CTG maskin som skulle mäta mina värkar och se lite vart i processen jag befann mig. Hon hann inte ens koppla på maskinen innan jag skriker till för jag känner ett enormt tryck i hela kroppen som att nått va på väg ut och jag skriker till läkaren att jag tror att bebisen kommer NUUU! Hon ser helt chockad ut och säger att okej men då gör vi en undersökning då, varpå hon konstaterar att jag är helt öppen och bebisen faktiskt var på väg ut. Jag blir också helt chockad, jag som hade förberett mig på att ligga där i MINST ett dygn och ha ont haha. Det var alldeles försent för Epidralen och all slags smärtlindring så det var bara att börja krysta haha. En kvart efter första krystvärken var hon född. 03.05 på morgonen den 24e Juli. Vi hade hunnit vara på sjukhuset i ca 25 minuter så jag är väldigt glad att jag lysnade på Ricky och bestämde mig för att åka in annars hade jag nog fått föda i Taxin eller hemma.

Allting gick jättebra och personligen tyckte jag inte att det gjorde så jävla ont som alla säger eller så har jag bara haft en väldig tur eller har väldigt hög smärtgräns haha, vad vet jag. Kan ju också ha varit för att jag blev så chockad själv.

 

Men vad jag definitivt vet är att det var den häftigaste och bästa upplevelsen jag varit med om i hela mitt liv, och kärleken man får för sitt barn är obeskrivlig. <3